kärleksförklaring från ida till mig
Jag kom att tänka på en sak när jag gick hem från skolan
idag. Jag ringde Paulina, och hörde att hon vart magsjuk, ush.
Hade inget med magsjukan att göra men iaf det var så det började
haha.. Ja jag kom att tänka på hur jag och Paulina var när vi
var yngre.
Hon är verkligen en person som har följt med mig hela mitt liv.
Ända sedan BB! Hon har varit som en syster för mig. Vi har bråkat
som fan men vi har även skrattat så mkt att vi nästan pissat på oss.
Vi har typ likadan humor, faktist. Sakrastisk och överdriven :D
Jaa, vad har vi INTE gjort, kan man vell fråga sig. Vi har rymt hem ifrån
gjort massiva spindelnät i ett rum, lekt bill och bull. Dock så har vi ju på
senare tid gått lite skilda vägar gällande intressen och så, men bakgrunden
vi har tsmns slår fan allt!
vilket leder till tjafs, vilket oftas ledde till, fysisk kontakt,
och sedan asgarv. HAHA
Då syftar jag på en gång när vi var ute och lekte i snön..
Allt började med att vi började kasta snö på varann..
tillslut blev man irriterad för att den andra lyckades kasta bättre,
så snökrig ledde till brottning, man råkade få ont,
vilket ledde till ännu seriösare brottning, plötsligt skriker du
"NEJ jag har tappat mitt Nässmycke",
snäll som jag är, känner jag medlidande
och börjar förtvivlat leta efterditt fjuttiga nässmycke.
Plötsligt tar du en jäkla bunt med snö och kastar det rakt i nyllet
på mig så att jag drar in snön i lungorna, då jag desperat och andfådd
försöker leta efter ditt jävla nässmycke tills jag inser att du ljög för mig!
Jag minns inte hur allt slutade men sedan satt vi bara och
asgarvade och gick in som blöta byrackor...
"jag rörde sist", "Jag rörde sist", " Jag rörde sist"
Vi var så jääävla envisa, vi kunde hålla på med det hela
dan i skolan.
Men jag är bara glad att du finns :)
Jag kan inte säga mer än att jag är glad att
våran släkt är en vrickad släkt, annars hade kanske inte
vi varit lika gammla.. tänk deru..
Love u!
